En dag i somras befann jag mig på The Ritz-Carlton i Berlin – tro det eller ej – och bläddrade som sig bör i en Financial Times Weekend. Inget märkligt i det, men det fanns en artikel som särskilt fångade min uppmärksamhet. Londonjournalisten Sam Knights reportage The Human Tsunami tar utgångspunkt i en mellanstor stad i norra Ghana, och leder genom ett långt (eller inte så långt) sambandsförhållande vidare till ett av vår tids (framtids) mest fundamentala problem.
De smygande klimatförändringarna leder inte bara till bara till att rubba naturens naturliga tillstånd – de leder dessutom till en monstruös migration av människor, i flykt från torka, översvämningar, naturkatastrofer, arbetslöshet. Fenomenet kallas "environmental refugees" och har funnits i forskarnas vokabulär sedan 90-talet.
Estimat pekar mot att runt 2050, när jordens befolkning når 9 miljarder och den globala temperaturen har höjts med två grader, kommer mellan 50 miljoner och en miljard människor behöva flytta på sig. Vart ska dessa människor ta vägen, och vad lämnar de efter sig? Ett nära förestående exempel är Maldiverna, som febrilt försöker hitta nytt land för sina 400.000 invånare.
Den globala kartan ritas med andra ord om allt snabbare under de kommande decennierna, och urbaniseringens baksidor kommer i ännu högre utsträckning vara något för våra makthavare att rikta uppmärksamheten mot.
